← Randen

Randen

De åtta första kapitlen

Ladda ner som e-bok (EPUB)

  1. Randen kommer bort
  2. En stad försöker klara sig utan
  3. En kompass pekar åt fel håll
  4. Tre skeppare
  5. Moster Tåga
  6. Fyren
  7. Blankett nio b
  8. Envisheten får en besättning

Del I: Yttersta

Går inte att äga: avståndet mellan en människa och det hon ser på.

Randen kommer bort

Natten då randen kom bort dog Mor Glim i sin stol vid fyrfönstret, och ingen i Yttersta satte de två sakerna i samband med varandra.

Det var inte konstigt. Mor Glim var mycket gammal. Hon hade skött fyren i sextio år, vilket inte var något svårt arbete, eftersom fyren i Yttersta inte hade lyst sedan hennes farfars tid. Det hon gjorde i stället var att sitta. Varje gryning satt hon på en flat sten nedanför fyren och såg ut över havet tills solen var uppe, och sedan gick hon in och kokade gröt. Folk ansåg att det var en harmlös vana hos en gammal människa. Barnen kastade inte sten på henne. Mer uppmärksamhet än så fick hon inte.

Hon dog i sömnen, med katten i knät.

Katten hette Ingen. Det ska sägas genast, eftersom det ställer till besvär längre fram. Någon hade en gång frågat Mor Glim vem hon bodde med där ute, och hon hade svarat ingen, och katten hade lyft på huvudet.

På morgonen gick fiskaren Hake ner till bryggan, som han hade gjort i fyrtio år, och spottade i vattnet, som han hade gjort i fyrtio år, och såg ut över havet för att bedöma vädret.

Sedan blev han stående. Det var något som fattades. Det tog honom en god stund att komma på vad, ungefär som det tar en stund att upptäcka att någon har burit ut en byrå ur ett rum.

Det fanns inget streck.

Havet var grått. Himlen var grå. Och där de två i alla tider hade mötts, i en linje så rak att sjömän ställde sina instrument efter den, fanns det ingenting. Havet fortsatte bara uppåt och blev himmel, eller så fortsatte himlen neråt och blev hav. Det gick inte att säga vilket.

– Det är dimma, sa Hake till sin hustru.

– Det är ingen dimma, sa hans hustru, som såg tvättlinorna på andra sidan viken alldeles tydligt. Det är något värre.

Vid middagstid visste hela Yttersta. Måsarna hade slutat flyga. De gick omkring på kajen som förolämpade hönor, för utan rand visste de inte säkert vad som var upp. Tre fiskebåtar som hade gått ut i gryningen kom tillbaka efter en timme med bleka skeppare. De hade seglat rakt ut, och efter tio minuter hade de inte kunnat avgöra om de var på väg bort eller hem. En av dem hävdade att han under en kort stund hade seglat uppåt.

På Hamnkontoret rådde en ordnad förtvivlan. Det var ett stort rum med tolv skrivbord, och vid det tredje från fönstret satt en flicka på sexton år som hette Vide Vindöga och stämplade.

Det var hennes arbete. Hon hade en stämpel där det stod UTGÅENDE och en där det stod INKOMMANDE, och varje skepp som lämnade eller anlöpte Yttersta skulle ha sitt papper slaget med den rätta. Hon hade stämplat i två år utan att ta fel en enda gång. Hamnmästaren ansåg att det var en begåvning. Vide ansåg att det var ett straff.

Hon var en mager flicka med grova händer och en haka som folk brukade lägga märke till. Den såg ut att ha bestämt sig för något, långt innan resten av henne visste vad.

– Det finns ingen blankett för det här, sa Hamnmästaren.

Hamnmästaren hette Ottilia Bråte och hade i trettio år lyckats hålla en hamn i gång enbart med hjälp av papper. Hon stod vid fönstret och såg ut i det gråa, och hennes röst hade en ton som ingen på kontoret hade hört förut.

– Då får vi göra en, sa Vide.

Det gjorde de. Den fick nummer nio. Anmälan om förlust av horisont. Hamnmästaren fyllde själv i den, med sin bästa penna. Under Föremålets art skrev hon: linje. Under Värde: obekant. Under När sågs föremålet senast skrev hon: i går kväll.

Under Av vem blev hon sittande.

– Mor Glim, sa Vide.

– Vad sa du?

– Hon såg på den varje morgon. Det var det enda hon gjorde. Om någon har sett den senast, så är det hon.

– Mor Glim dog i natt, sa Hamnmästaren. Vi kan inte skriva en död i den rutan.

– Det är därför jag säger det, sa Vide.

Men det var ingen som förstod vad hon menade, och det gjorde hon inte riktigt själv heller.

En stad försöker klara sig utan

Man kan tycka att en stad borde klara sig utan ett streck. Det är ju ingenting. Det går inte att äta, inte att bo i och inte att sälja på torget. Det ligger längst bort och gör ingenting på hela dagen.

Yttersta upptäckte under de två första dygnen hur mycket som hängde på det.

Det började med fisken. Fisk fångas inte var som helst. Den står på grund som man hittar genom att ta märken: fyrtornet rakt över Skarvklippan, och sedan utåt tills randen skär av toppen på Blåkullen. Nu fanns det ingenting att skära med. Hake rodde ut i viken och lade näten där han trodde att det var, och fick en stövel.

Sedan var det tiden. I Yttersta hade man alltid vetat vad klockan var på att se hur högt solen stod över randen. Nu steg den upp ur ingenting, som en fläck som sprider sig i en duk, och gick ner på samma sätt. Bagaren, som var en noggrann man, bakade morgonbrödet tre gånger på ett dygn för säkerhets skull.

Värst var det med avstånden. Det visade sig att ingen längre visste hur stort någonting var. En båt hundra famnar ut kunde lika gärna vara en leksak på armlängds håll. Barnen sprang ner till stranden och sträckte ut händerna efter öar. En gammal lots, som i femtio år hade bedömt djup och avstånd på en hårsmån, satte sig på en pollare och vägrade resa sig.

– Jag vet inte var jag slutar, sa han.

Det var det närmaste någon kom saken.

Förklaringar fanns det gott om. Det gör det alltid. Skolmästaren höll föredrag i skolsalen och slog fast att randen inte hade försvunnit. Den hade tillfälligt sammanfallit med sig själv, vilket var ett känt fenomen som han skulle återkomma till. Apotekaren menade att det var något i luften och sålde droppar. Och redan andra morgonen stod det en karl på torget, som ingen kände, med en låda glasögon som hade ett streck inristat tvärs över båda glasen. Han sålde trettiotvå par före middag.

Sedan fanns det de som sa att den aldrig hade funnits.

De var inte många, men de hördes. Deras talesman var en garvare som hette Brask, och han ställde sig på en tunna utanför Hamnkontoret.

– Har någon av er tagit på den? ropade han. Har någon varit där? Nej! Det är ett synfel som vi har gått på i tusen år, och nu har vi äntligen blivit av med det!

– Var är fisken då? sa Hakes hustru.

Det kunde garvaren inte svara på. Han fick en makrill i huvudet, den sista som fanns i staden.

På Hamnkontoret arbetade man dygnet runt. Hamnmästaren hade låtit trycka blankett nio i tvåhundra exemplar, och var och en som hade sett något skulle fylla i en. Det kom in etthundrasextio. De sa alla samma sak, med olika stavning: i går fanns den. I dag finns den inte.

Vide stämplade dem. INKOMMANDE. INKOMMANDE. Det var första gången i hennes liv som den andra stämpeln låg oanvänd en hel dag. Det gick inte ut ett enda skepp.

Mot kvällen den andra dagen bar de Mor Glim från fyren. Det var fyra karlar och en dörr. De gick längs kajen i det gråa ljuset, och folk tog av sig mössan av gammal vana och gick sedan vidare, för man hade annat att tänka på.

Vide stod i fönstret och såg dem gå förbi. Hon såg den gamlas hand, som hängde ner från dörrkanten. Hon kom att tänka på hur den handen hade legat varje morgon på stenen: öppen, i knät. Den hade aldrig hållit i något när hon satt där. Ingen stickning, ingen kopp.

Tio steg efter båren gick en grå katt. Den följde med till grinden vid gravbacken. Där satte den sig och såg efter dem en stund. Sedan vände den och gick tillbaka mot fyren, som en som har ett arbete att sköta.

Vide drog ut sin skrivbordslåda. Under stämpeldynorna låg en liten tung sak av mässing som hon inte hade rört på länge.

Hon tog inte upp den. Hon bara såg på den. Sedan sköt hon igen lådan, och efter en stund drog hon ut den igen.

En kompass pekar åt fel håll

För att förstå vad Vide gjorde sedan måste man känna till saken med hennes mor.

Asla Vindöga hade varit den bästa navigatör som Yttersta hade haft. Det sa till och med de som inte tyckte om henne, och de var ganska många, för hon hade en ovana: hon frågade. Andra navigatörer nöjde sig med att veta var saker låg. Asla ville veta vad de var.

Någon far fanns det inte. Asla hade kommit hem från en resa söderut med en dotter i magen och en ny sextant, och hon hade sett lika nöjd ut med båda. Mer än så fick Yttersta aldrig veta, och det berodde inte på att ingen frågade.

– Alla seglar efter randen, hade hon sagt, den sista kvällen, medan hon packade. Vi mäter mot den. Vi litar på den med våra liv. Och det finns inte en människa som har frågat vad det är för något.

– Det är ett streck, sa Vide, som var nio.

– Var är det då?

– Där borta.

– Hur långt?

Vide tänkte efter.

– Så långt man ser.

Hennes mor hade stannat upp, med en tröja i händerna, och sett på henne en lång stund.

– Det där, sa hon, var antingen ett mycket dumt svar eller ett mycket bra. Jag ska segla ut och ta reda på vilket.

På morgonen gick hon ombord på sitt skepp, som hette Morgonen. Hon tog med sig sextanten, logglinan, sjökorten och de tre kompasser som hon ägde. Sedan satte hon sig på huk på kajen och lade något i Vides hand.

Det var en fjärde kompass. Den var av mässing, liten och tung, med ett lock som gick på gångjärn. Vide öppnade den. Nålen darrade, svängde ett halvt varv och stannade.

Den pekade på Vide.

Hon vände sig. Nålen följde med. Hon gick ett helt varv runt sin mor, och nålen pekade på henne hela vägen, envist, som ett finger.

– Den är trasig, sa Vide.

– Den pekar rätt, sa hennes mor.

Sedan kysste hon henne på pannan och seglade, och hon kom inte tillbaka.

Det var sju år sedan. Vide hade vuxit upp hos sin moster, som sålde rep. Kompassen låg i en skrivbordslåda på Hamnkontoret, under stämpeldynorna, och den hade blivit ett talesätt i hamnen. Om en sak var obrukbar sa man att den var som Vindögas kompass. Om en karl var full av sig själv sa man att han navigerade efter Vindögas kompass.

Vide hade hört det i sju år, och det hade lagt sig i henne som en sten i en sko.

Hon hade haft en mor som fick välja mellan en dotter och ett streck i fjärran, och som hade valt det som låg längst bort. Och som avsked hade hon lämnat ett skämt.

Den tredje kvällen kallades det till möte på Hamnkontoret. Hela Yttersta var där: fiskare, repslagare, tre skeppare som låg i hamn, och längst fram Hamnmästaren med blankett nio.

Saken var enkel, och den var hopplös. Någon måste segla ut och ta reda på vart randen hade tagit vägen. Men utan rand går det inte att segla. Sextanten mäter solens höjd över horisonten, och det fanns ingen horisont. Stjärnorna satt kvar, men utan något att sitta ovanför hängde de liksom löst. Och en vanlig kompass visar norr, vilket är till föga hjälp när man inte kan se om man rör sig.

– Jag går inte ut, sa den förste skepparen.

– Inte jag heller, sa den andre.

Den tredje sa ingenting, för det var han som hade seglat uppåt den första morgonen.

Då reste sig Vide. Hon hade inte tänkt göra det. Hakan gick först, och resten fick följa med.

– Jag har ett instrument som inte behöver någon rand, sa hon.

Det blev tyst. Sedan började någon skratta, och sedan skrattade de allihop, för de förstod vilket hon menade.

Hon gick fram och lade kompassen på bordet. Hon öppnade locket. Nålen svängde och pekade på henne. Hon gick runt bordet. Nålen gick med.

– Den visar i alla fall samma sak som i går, sa Vide. Det är mer än era gör.

Skrattet tog slut.

– Vart pekar den? sa Hamnmästaren.

– På mig.

– Och vad har vi för nytta av det?

– Det vet jag inte, sa Vide. Men min mor tog med sig alla andra instrument och lämnade det här. Hon var den bästa navigatör som den här hamnen har haft. Antingen var hon dum, eller så betyder det något. Jag tänker ta reda på vilket.

Hon såg ut över rummet.

– Och när jag har hittat randen, sa hon, ska jag fråga den var hon är.

Tre skeppare

Det fanns en krog vid Övre kajen som hette Ankaret, och dit gick de tre skepparna efter mötet.

De hette Brand, Hov och Stilla. De hade nittio år till sjöss tillsammans. De hade seglat i storm och is och en gång, alla tre, genom en skur av fisk, som ingen trodde på. Det fanns inte en ö mellan Yttersta och södern som de inte hade legat vid.

De satt vid sitt vanliga bord och sa ingenting på en lång stund.

– En unge, sa Brand till slut. En unge från kontoret. Med en leksak.

– Jag hör att du säger det, sa Hov.

– Vad menar du med det?

– Jag menar att jag satt bredvid dig. Du sa: jag går inte ut. Det sa jag också. Sedan reste hon sig.

Brand såg ner i sitt krus.

– Det är inte feghet, sa han. Det är omdöme. Man seglar inte ut i något som man inte kan segla hem ur. Det lärde jag mig av min far, och han dog i sin säng.

– Det var ingen som sa feghet.

– Det var ingen som behövde.

Den tredje hade inte sagt ett ord. Skeppare Stilla var den äldste av dem, en mager karl med vita ögonbryn, och det var han som hade varit ute på morgonen den första dagen.

– Berätta, sa Hov. Du har inte berättat.

– Det finns inget att berätta.

– Du sa att du seglade uppåt.

Stilla vred sitt krus ett halvt varv på bordet.

– Jag gick ut vid sex, sa han. Som jag har gjort i trettio år. Jag höll rakt ut från fyren. Efter en kvart vände jag mig om för att ta märke på land. Det fanns inget land. Det fanns inte ens något bakom. Det var lika grått åt det hållet som framåt.

– Det är dimma. Det har vi varit med om.

– Det var ingen dimma. I dimma vet man var man är. Man vet att man sitter i en båt på ett hav, och att havet ligger under en.

Han strök sig över pannan.

– Jag visste inte det. Jag satt där med rorkulten i handen, och jag kunde inte avgöra om vattnet var under mig eller framför. Det fanns ingenting som sa det. Jag såg ner, och det var grått. Jag såg upp, och det var samma grå. Och så kände jag hur båten lyfte.

– Den lyfte inte, sa Brand.

– Nej. Det vet jag nu. Men då visste jag ingenting. Det fanns inget att veta det med. Jag satt i en eka och föll uppåt, i kanske en minut, och jag höll så hårt i toften att jag har märken efter det.

Han höll upp handflatorna. Det hade han.

– Hur kom du hem?

– Jag blundade, sa skeppare Stilla. Jag lade mig i botten på båten och blundade och lät den driva. Efter en timme skrapade det. Det var Skarvklippan.

Det blev tyst vid bordet.

– Det är det jag tänker på, sa han. Hon har ingenting. Hon har inte ens en båt. Men när hon gick runt det där bordet och den där nålen följde efter henne, då tänkte jag: det där hade jag kunnat ha nytta av. I ekan. Något som åtminstone sa var jag var.

– Det är ju allt den säger.

– Ja, sa Stilla. Jag har seglat i trettio år, och jag har aldrig haft ett instrument som sa det.

De drack ur. När de gick stannade Brand i dörren, den störste av dem, han som hade sagt nej först.

– Den som tar henne ombord, sa han. Hans kajplats håller vi fri. Det ska inte ligga någon annan där när hon kommer.

– Om hon kommer, sa Hov.

– När, sa Stilla.

Moster Tåga

Vides moster hette Tåga och sålde rep.

Hon hade en bod vid Nedre kajen, lång och smal, som luktade hampa och tjära ända ut på gatan. Hon var Aslas äldre syster, och de var så olika som två systrar kan bli. Asla hade frågat. Tåga knöt.

– En knop är ett svar, brukade hon säga. Den håller eller så håller den inte. Det är mer än man kan säga om det mesta som folk pratar.

När Vide kom hem från mötet stod mostern redan i dörren. I Yttersta går ryktet fortare än den det gäller.

– Du ska ingenstans, sa moster Tåga.

Hon sa det lugnt. Hon hade ett rep i händerna, och hon slog knopar på det medan hon talade, den ena efter den andra, utan att se på dem. Det gjorde hon när hon var rädd.

– Jag har redan sagt att jag går.

– Då har du sagt fel. Det går att säga om.

– Det finns ingen annan som går.

– Nej, just det. Tre skeppare med trettio år till sjöss var, och de stannar hemma. Vad säger det dig?

– Att de är rädda.

– Att de är kloka. Det är inte samma sak, men det ser likadant ut, och man lever längre.

Vide gick förbi henne. Hon hade bott på loftet ovanför hampan i sju år. Hon tog ner en sjösäck från en spik och började lägga saker i den.

– Jag har redan vinkat av en, sa mostern bakom henne.

Rösten var en annan. Vide stannade med en tröja i handen.

– Jag stod på den där kajen. Jag såg henne bli mindre. Sedan gick jag hem med en unge i handen som inte sa ett ord på en vecka, och jag har hållit i den ungen sedan dess. Jag tänker inte stå där en gång till.

De hade aldrig pratat om den dagen. Den hade stått i huset som en kista som ingen lyfter på locket till.

– Du har hållit i mig, sa Vide. Det vet jag. Men du har aldrig sagt varför hon for.

Moster Tåga satte sig på en rulle tågvirke. Repet i hennes händer var fullt av knopar nu, tätt, som taggar.

– Hon frågade inte mig om lov heller, sa hon. Det ska du veta. Det går i släkten. Det är hakan. Vår mor hade den, och hon gick genom isen på Grundviken en vår, för att hon skulle se efter om den bar.

Hon tystnade en stund.

– Kvällen innan satt hon här. Där du står. Jag sa allt det som jag har sagt till dig nu, och lite till. Jag sa att hon hade ett barn. Hon sa: det är därför. Jag sa att det var det dummaste jag hade hört. Då sa hon: jag kan inte lära henne att segla efter något som jag inte själv vet vad det är.

– Sa hon det?

– Och en sak till. Om jag inte kommer tillbaka, Tåga, säg då inte till flickan att jag var modig. Säg att jag var nyfiken. Det är sannare, och det är ingenting att se upp till.

Vide stod alldeles stilla.

– Varför har du inte berättat det?

– För att jag var arg på henne, sa moster Tåga enkelt. Det är jag fortfarande. Och jag tänkte att du kunde få vara arg i fred, du också, utan att jag lade mig i.

De såg på varandra över hampan. Det var två hakor av samma slag.

Mostern reste sig. Hon gick in bland hyllorna och kom tillbaka med två saker.

Den ena var en oljerock, gammal och styv och för stor.

– Den var hennes. Hon glömde den, eller så lämnade hon den. Jag har aldrig kunnat avgöra vilket.

Vide tog den. Den luktade tjära, och under tjäran något annat, svagt och sött, som hon inte kunde placera.

Den andra var en rulle tunn lina, slagen så hårt att den blänkte.

– Hundra famnar, sa moster Tåga. Det är det bästa jag har gjort. Den håller för en oxe. Jag vet inte vad man ska med ett rep till när man letar efter ett streck. Men bind fast dig i något. Lova mig det. Vad som helst.

– Jag lovar.

– Och kom hem. Jag säger inte att du ska hitta den. Jag ger väl fan i randen. Kom hem.

Hon hade lagt ifrån sig det knutna repet på disken. Vide såg på det när hon gick. Det var trettio knopar, kanske fler, och varenda en var av den sort som inte går upp av sig själv.

Fyren

Kvällen före avfärden gick Vide ut till fyren. Hon visste inte riktigt varför.

Dörren var olåst. Det hade den alltid varit. Mor Glim hade sagt att den som går ända ut hit har förtjänat att komma in.

Köket var kallt. Grytan stod diskad på spisen. Stolen vid fönstret var vänd utåt, och i sitsen fanns en grop.

Vide hade varit här många gånger som liten. De flesta barn i Yttersta var en smula rädda för Mor Glim, för hon sa så lite. Vide hade inte varit rädd. Hon hade tyckt om att det fanns en vuxen människa som inte ville henne någonting. Den gamla hade aldrig frågat hur det gick i skolan, eller om hon saknade sin mor. Hon hade ställt fram en skål gröt.

På bordet låg en bok.

Den var tjock, i svart vaxduk, med nötta hörn. Vide slog upp den. Den var full av streck. Fyra raka och ett snett över, fem och fem, rad efter rad, sida upp och sida ner. Det var gryningar. Det var sextio år.

Här och där stod ett ord i marginalen. Is. Dimma. En val. På ett ställe långt bak stod det: Ensam i dag. Och på raden under, med samma penna: Nej.

Vide bläddrade. Hon visste ungefär hur långt bak sju år låg; hon räknade sidor. Hon letade en stund. Sedan hittade hon det, bredvid ett streck som såg ut som alla de andra, med små kantiga bokstäver.

A. här i natt. Frågade i fyra timmar. Gav henne den lilla. Hon skrattade.

Vide läste det tre gånger.

Hon tog upp kompassen ur fickan. Hon gick fram till hyllan över spisen. Mellan saltkaret och en burk med knappar fanns det en rund fläck i träet, ljusare än resten, där något litet och tungt hade stått i mycket många år.

Hon ställde dit kompassen. Den passade. Hon lät den stå en stund innan hon tog den igen.

Det var alltså inte hennes mors skämt. Det var den här gamla kvinnans. Och Mor Glim skämtade inte. Det hade ingen i Yttersta någonsin hört henne göra.

Vide slog upp bokens sista sida. Strecken gick fram till den sista morgonen. Det sista var lite längre än de andra, som om pennan hade glidit. Efter det var papperet vitt.

Hon gick ut och ner till stenen. Hon satte sig inte. Det hade varit som att lägga sig i någons säng. Hon stod bredvid och såg ut i det gråa, där det inte fanns något att se, och försökte begripa hur man kan göra en och samma sak tjugotusen gånger utan att någon ber en om det.

Något strök sig mot hennes ben. Katten gick ett varv runt henne och hoppade sedan upp på stenen. Den satte sig där den gamla hade suttit, vänd mot havet, och såg ut i ingentinget med samma smala, lugna ögon som alltid.

– Det finns inget där, sa Vide.

Katten vände inte på huvudet.

– Vad ser du efter?

Det var samma fråga som hon hade ställt när hon var åtta. Hon fick samma svar, fast utan ord, och hon förstod det lika lite.

Hon tog boken med sig. Det var antagligen stöld. Men hon tänkte att någon borde föra den vidare, och att ett streck kan dras på ett däck lika väl som på en sten.

Katten satt kvar när hon gick. Den hade inte för avsikt att följa med någon. Den kom morgonen därpå, på egen hand, och hade tydligen bestämt det själv.

Blankett nio b

Hamnmästare Ottilia Bråte hade aldrig skickat ut ett skepp som hon inte trodde skulle komma tillbaka.

Det var hennes ära. Den stod inte uppskriven någonstans, men den fanns i hennes lådor. I trettio år hade varje papper med stämpeln UTGÅENDE så småningom fått ett med INKOMMANDE att ligga bredvid. Hon förde dem parvis.

Det fanns ett undantag. Det låg i en egen pärm, överst i skåpet, och på ryggen stod det Morgonen.

Nu satt hon vid sitt skrivbord klockan två på natten med en ny blankett framför sig. Hon hade själv hittat på den, eftersom den inte fanns. Nio b. Tillstånd för resa till plats som inte kan nås.

Det hade till slut funnits en skuta att få. Det var den som ingen hade räknat med. Hon hade fyllt i dess namn. Hon hade fyllt i skepparens namn, med en liten suck. Under Besättning hade hon skrivit: en styrman, en däcksman. Och sedan en rad till, som hon inte hade kunnat förmå sig att avsluta.

En flicka, sexton år.

Hon lade ner pennan.

Det gick inte att försvara. Det visste hon. Hon svarade för den här hamnen, och hon tänkte låta ett barn från det tredje skrivbordet segla ut i ingenting, på en skuta som flöt av vana, med en skeppare som behövde två hattar för att beställa frukost. Tre vuxna karlar med trettio år till sjöss var hade vägrat. Hon hade inte klandrat dem. Hon hade varit lättad.

Och instrumentet. Hon hade sett det. Det pekade på flickan. Det pekade på Hamnmästaren själv, när hon efter mötet, i ett obevakat ögonblick, tog upp det från bordet. Det var inget instrument. Det var ett spratt som en död kvinna hade spelat sin dotter.

Hon borde riva blanketten.

Hon satt kvar.

Det var något som flickan hade sagt den första dagen. Hon såg på den varje morgon. Det är därför jag säger det. Hamnmästaren hade slagit bort det. Men hon var en människa som förde bok, och hon visste hur det förhåller sig med sådant: en post som inte passar i någon ruta är inte därmed oriktig. Den kan vara den enda riktiga, och då är det rutorna det är fel på.

Mor Glim hade dött på natten. Randen hade varit borta på morgonen. Det fanns sextio års streck i en bok, ett för varje gryning, och sedan ett vitt papper.

Ottilia Bråte trodde inte på sådant. Hon trodde på tonnage och tidvatten. Men hon hade inte kunnat hitta någon annan förklaring, och hon hade letat i flera dygn, och i brist på en bättre får man hålla sig till den man har.

Och om det var så, om det där strecket hade hängt på att en gammal människa såg på det, då var det ingenting som man hämtade med ett vanligt skepp och en vanlig besättning. Tre erfarna skeppare skulle segla ut och leta efter något som låg någonstans. De skulle ha sjökort.

Flickan hade inget sjökort. Hon hade en haka och en trasig kompass och en fråga. Hon hade ställt sig upp inför hela staden och sagt: antingen var min mor dum, eller så betyder det något. Jag tänker ta reda på vilket.

Det var inget sätt att navigera. Men det var precis så Asla Vindöga hade låtit, den morgon för sju år sedan då Hamnmästaren stämplade hennes papper. Och Asla Vindöga hade varit den enda vuxna i Yttersta som någonsin gick ut till den gamla på stenen och frågade vad hon höll på med.

Hamnmästaren tog upp pennan.

Hon skrev färdigt raden. En flicka, sexton år, stämplare vid Hamnkontoret, tjänstledig.

Under Resans ändamål skrev hon: hämtning. Det var inte sant. Hon trodde inte längre att det gick att hämta. Men det fanns ingen ruta för det hon trodde, och en blankett måste gå att arkivera.

Hon tog ner pärmen från skåpet, den där det stod Morgonen. Hon öppnade den. Där låg ett enda papper, sju år gammalt, med stämpeln UTGÅENDE.

Hon lade den nya blanketten bredvid.

– Två, sa Hamnmästare Ottilia Bråte, högt, i det tomma kontoret. Jag vill ha tillbaka två.

Sedan släckte hon lampan.

Envisheten får en besättning

Det fanns en enda skeppare i Yttersta som var beredd att segla ut i ingenting, och det berodde inte på mod.

Kapten Orm Tvehåg var skyldig hamnavgift för elva år. Han var en stor, mjuk man med röda kinder, och han ägde två hattar. Den blå tog han på sig när han tänkte säga ja. Den bruna tog han på sig när han tänkte säga nej. Eftersom han aldrig kunde bestämma sig bytte han hatt var femte minut, och hans besättning hade lärt sig att inte lyssna på vad han sa utan titta på huvudet.

– Det är en vansinnig resa, sa han till Vide och tog på sig den bruna. Å andra sidan, sa han och bytte, stryker de skulden. Men vi kommer att dö. Fast det gör man ju ändå.

– Vilken hatt gäller? sa Vide.

– Det brukar visa sig, sa kaptenen.

Hans skuta hette Envisheten. Hon var gammal och bred och lappad på så många ställen att ingen längre visste vilka plankor som hade varit med från början. Hon flöt, sa folk, mest av vana.

Styrman ombord var en kvinna i sextioårsåldern som hette Lod. Hon var också kock, och hon hade tidigare varit något som hon inte gick in på. Hon navigerade på lukt. När Vide kom ombord stod hon i fören med näsan i vädret och såg bekymrad ut.

– Det luktar inte åt något håll, sa Lod. Det har jag aldrig varit med om. Det brukar lukta land åt ett håll och djup åt ett annat. Nu luktar det som insidan av en sked.

Däcksmannen var en jätte. Han bar två tunnor i taget uppför landgången, en under varje arm, och han räknade.

– Sextioen, sa han. Sextiotvå.

– Han heter Sju, sa Lod. Fråga inte varför. Han räknar allt. Tunnor, vågor, måsar. Det är det enda han säger.

– Vad räknar han till?

– Det har ingen fått veta.

Vide hade en sjösäck, en kompass och blankett nio b, Tillstånd för resa till plats som inte kan nås. Hamnmästaren hade fyllt i den personligen. Under Resans ändamål stod det: hämtning. Under Beräknad återkomst hade hon dragit ett streck, och sedan ångrat sig, eftersom ett streck kändes taktlöst.

Vide stämplade den själv. UTGÅENDE. Det var första gången hon slog stämpeln i ett papper som gällde henne.

Sist ombord kom katten.

Ingen hade bjudit den. Den kom gående längs kajen från fyrhållet, grå, mager, med svansen rakt upp, och gick uppför landgången som om den hade biljett. Vid ratten stod en låda med lock, som Lod hade tömt på lök och ställt dit åt kompassen. Ett instrument ska ha sin plats, hade hon sagt, vad det än pekar på. Katten hoppade upp på lådan och lade sig.

– Vems är katten? sa Lod.

– Det var Mor Glims.

– Vad heter den?

– Ingen.

– Jaha, sa Lod. Då är det ingen som bestämmer här ombord. Det hade jag i och för sig redan förstått.

De skulle just kasta loss när det kom en snabbseglare in i hamnen, svart, smal, med en vimpel som ingen kände igen.

– Hur har den hittat hit? sa kapten Tvehåg.

– Den har inte hittat, sa Lod. Den är skickad. Den som är skickad behöver inte veta var han är. Han håller den kurs han har fått.

Ur den steg en liten torr man med en läderportfölj. Han ställde sig på kajen, vecklade ut ett papper och läste med hög röst.

– Härmed kungörs att Hans Nåd Greve Ägo förklarar sig som ägare till den så kallade randen, i den mån den återfinns, jämte all utsikt mot densamma, från varje punkt och i varje väder. Den som anträffar nämnda egendom har att överlämna den mot en belöning om ettusen guldmynt. Den som undanhåller den är en tjuv.

Han rullade ihop papperet.

– Hur överlämnar man en horisont? sa Vide från relingen.

– Det ligger inte på mitt bord, sa den lille mannen. Jag är notarie. Jag skriver bara upp vems saker är.

Han såg upp på henne, och det gick något över hans torra ansikte, som om han hade velat säga en sak till och inte fick.

Sedan kastade de loss.

Det stod folk på kajen. Ingen vinkade. De visste inte åt vilket håll bort låg.

Envisheten gled ut ur hamnen, förbi fyren och den flata stenen där ingen satt, och efter en kvart fanns det ingen stad och inget hav och ingen himmel. Det fanns ett däck, och fem som stod på det, om man räknar Ingen.

Köp Randen

Randen kommer ut den 1 december, som tryckt bok och som e-bok. Då kan du köpa den här.